Heinrich Neuhaus, född 1 juli 1833 i Kaufbeuren i Bayern, död 1 juni 1887 i Stockholm, var en tyskfödd svensk litograf. Neuhaus kom till Sverige för att arbeta som litograf vid Schlachter & Seedorff; när företaget införlivades med Centraltryckeriet 1874 följde han med till det nya företaget. Han lämnade företaget 1880 för att tillsammans med Lars Östlin starta en egen firma. När denna upphörde anställdes han vid Generalstabens litografiska anstalt där han verkade fram till sin död. Som konstnär känner man till några litografier med historiska motiv utförda av Neuhaus, bland annat Konung Gustaf den förste tager afsked af Rikets Ständer (Konstakademien) samt Hertig Carl afslutar Upsala möte (Kungliga biblioteket). Hans största och mest kända arbete var den snedbildskarta i isometriskt perspektiv som han ritade över Stockholm på 1870-talet. I den stora panoramabilden är varje byggnad avbildad med en förvånansvärd exakthet. Enligt uppgift vandrade Neuhaus genom varje kvarter och skissade av fasader och gårdsbebyggelse. När Centraltryckeriet eldhärjades 1875 förstördes den litografiska avdelningen, och därmed hela upplagan av panoramat. Troligen förstördes även allt underlag inklusive skisser och uppmätningar. Några exemplar räddas genom att en av de anställda lånat hem några blad kvällen före branden. Kartan gavs ut första gången 1893, den återutgavs av Magnus Lundquist och Gösta Selling 1954 med en utförlig inledning. Då trodde man att Kungliga biblioteket och Stockholms stadsmuseums exemplar var de enda återstående, men 1957 återfanns ett exemplar i Stockholms stads statistiska kontors arkiv. Wikipedia
Bildkonstnär, tecknare illustratör, född 1895 i Sundsvall, död 1989. Han studerade vid Högre Konstindustriella skolan 1913-1914, samt vid Konstakademin 1919-1925. Han har i huvudsak gjort illustrationsarbeten till böcker, jultidningar och tidskrifter för Bonniers och Åhlén och Åkerlund. Han har även målat porträtt och stilleben i olja, akvarell och tempera. Under 1910-talet gjorde han en hel del teckningar för tidningen Kasper. Påfallande ofta använder han ordlekar som förevändning för sina teckningar. Hans pappersdekorationer med änglar, tomtar och rödkindade barn, var särskilt populära i de svenska hemmen kring jul, och vissa av hans motiv finns idag i nytryck. Han gjorde även bokmärken. Han hade aldrig någon utställning av sina alster, först efter hans bortgång anordnades en utställning: Tomtar, änglar och glada barn, skapade julstämning på Jönköpings Läns Museum 2009. Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson har författat boken om hans måleri och liv. Artelius, rikt illustrerad 2008. Källa: http://www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=21801
Målare, grafiker och teckningslärare. Hon blev vår flitigaste växt- och fruktmålare inom skolplanschernas värld. Dessutom gjorde hon på uppdrag av Lantbruksakademien 700 avbildningar av jordbruks- och trädgårdsväxter för tidskrifter, planscher och väggtavlor för skolorna. 1901 blev hon teckningslärare vid Lantbruksakademiens trädgårdsskola. Sjöberg producerade bl a Botaniska Väggtavlor (26 botaniska skolplanscher i fem serier), Svenska Växter (40 skolplanscher) samt Sveriges vanligaste ogräs (2 planscher med sammanlagt 30 växter), samtliga för Norstedts förlag. Hennes botaniska väggtavlor för skolundervisningen visades bl a på Stockholmsutställningen 1897 och Parisutställningen 1900. Hon belönades med hedersdiplom i Wien för sina bilder.
Hjalmar M fick sin militära utbildning vid Karlbergs krigsakademi. Han tjänstgjorde segrare vid general A F Skjöldebrands stab under fälttåget i Tyskland 1813—14 och deltog i slagen vid Grossbeeren, Leipzig och Bornhöft. Efter det sistnämnda erhöll han medalj för tapperhet i fält. M:s teckningsanlag uppmärksammades tidigt och 1810 finns han antecknad bland dem som "uti Kongl akademiens principskoler ... njuta undervisning i tecknande" (FrKA:s närvarolistor). Efter kriget i Tyskland hade han besvär med sin hälsa och besökte olika brunnsorter. Han greps också tidvis av svår melankoli, något som återkom under hela hans liv. I slutet av 1816 reste M utomlands, dels av hälsoskäl, dels för att studera konst. Han färdades genom Tyskland, passerade Paris och anlände 1818 till Rom, där han genast blev omhändertagen av den sv skulptören Johan Niclas Byström (bd 7), som s å förvärvat Villa Malta vid Via Pinciana. Här uppstod en sv författar- och konstnärskoloni, där M blev en centralgestalt. Genom Byströms medverkan erhöll han ett resestipendium från FrKA; M blev kvar i Italien i tio år. M:s första större verk efter ankomsten till Rom är den i 29 blad etsade serien Carnevale di Roma (tr Rom 1820). Den föregicks av en serie tuschteckningar på grovt karduspapper som efteråt fernissats och som hade formen av en sammanhängande fris. Byström lät först sätta upp den på Villa Malta; senare flyttade han den till sin nybyggda villa på Djurgården i Sthlm. Då prins Carl köpte villan 1908 hängde frisen fortfarande uppe men togs ned och skänktes till NM. Frisen är i sin stil ganska olik den etsade serien. M hade åtskilliga föregångare som avbildat romkarnevalen men han tycks ha varit den förste som framställde den som en fortlöpande fris. Även etsningarna är trots uppdelningen i 20 blad tänkta som en svit, vilken börjar vid Piazza del Popolo och slutar vid nuvarande Piazza Venezia. M handkolorerade f ö själv 20 ex, av vilka han skänkte den sv kungen "tre inbundna i rött band och uppklistrade på grått papper med en guldrand" (brev till B v Beskow). M ägnade sig också åt oljemåleri i den för tiden typiska vedutastilen och avbildade utsnitt från staden med antika ruiner eller pittoreska miljöer med inplacerade folkgrupper, t ex Italiensk skördefest vid Monte Testaccio utanför Rom (NM). Förväntningarna på M ställdes höga i Sverige. I enlighet med tidens värderingar väntade man sig av honom bataljmålningar, speciellt från Karl Johans fältslag. Till FrKA:s utställningar skickade han också hem en del skisser till sådana målningar samt några italienska motiv, men det visade sig att de panegyriska, krigiska scenerna inte var M:s genre. Däremot strödde han gärna omkring sig skämtsamma teckningar från soldatlivet. Bäst lyckades M med sina folklivsskildringar och han var en pionjär att utnyttja den nya tekniken stentryck (litografi). Särskilt under vistelser i Neapel var han mycket produktiv och utgav flera serier med motiv från stadens gatuliv. De mest kända är 24 blad tryckta i Neapel 1827 och 12 blad framställda i Paris 1828. M anknöt till en redan etablerad genre men införde en vardagligare, ofta humoristisk tolkning som skilde sig från de tidigare nyklassicistiska versionerna. I Neapel betraktas hans och landsmannen CJ Lindströms (bd 23) arbeten som föregångare till de litograferade folklivsbilder som senare producerats där. 1829 återvände M till Sverige och fortsatte att arbeta med litografier. Han gav först ut Reseminnen från Frankrike Tyskland och Italien (1829), som bygger på teckningar gjorda i Italien. Därefter kom Stockholmska scener (1830) med folklivsskildringar i sv miljö. Kontrasten mot de livfulla neapelbilderna är stor; folklivet i Sthlm flyter betydligt lugnare och scenerna är ofta mer burleska. M:s stockholmsbilder har ofta återgivits i verk om 1800-talets huvudstad. Det fanns också planer på att M skulle illustrera Bellmans sånger, men de resulterade endast i några teckningar (NM). Under sitt uppehåll i Sthlm fick M uppdrag att utföra en fris på Rosendals slott med motiv ur den nordiska gudasagan. Genom vänner hade han blivit medlem i Götiska förbundet och han valde, inspirerad av P H Lings dikt Åsarna, ämnet Odens återkomst med sina asar. Frisen är målad på papper i grisaille på guldgrund och löper strax under taket runt hela den s k Röda salongen. Här saknas M:s annars kraftfulla karakterisering. Redan 1830 lämnade M Sverige på nytt och kom till England, där han gav ut två litografiska samlingar: Miscellaneous Sketches of Contrasts (1831) och Humourous Sketches (1832). Påverkan från de engelska karikatyrtecknarna är påfallande. M:s hälsa försämrades emellertid undan för undan. Till slut ordnade hans kollega O Södermark så att M kunde komma till honom i Paris. Vännen uppmuntrade honom också att fullborda en oljeskiss till Kalabaliken i Bender som ställdes ut på FrKA och fick god kritik. I sept 1837 avled dock M i Paris; han ligger begraven på Père-Lachaisekyrkogården. M kände sig hela sitt liv nedtryckt av att inte motsvara de ställda förväntningarna. Han har i vår konsthistoria tidigare räknats till "de målande militärerna" och har huvudsakligen blivit bedömd efter sina mediokra bataljmålningar. Senare har dock förutom Carnevale di Roma och hans litografier de många teckningar som han gav till släkt och vänner rönt större uppskattning. Han var lika träffsäker med den traditionella tuschpennan som med blyertspennan, vilken han lärt sig använda i Rom. M gjorde också en del fina porträtt i blyerts. Författare Margareta Winqvist http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8730
Ida Eléonora Davida von Schulzenheim, född 8 januari 1859,[1] död 1940, var en svensk konstnär samt grundare och ordförande i Föreningen Svenska Konstnärinnor. Biografi Redigera Ida von Schulzenheim föräldrar var godsägare friherre David T. von Schulzenheim och Ida Sophia Cederborgh. von Schulzenheim studerade på Konstakademien i Stockholm och från 1888 i Paris, där hon var elev till Julien Dupré, Jules Joseph Lefebvre och Benjamin Constant. Ida von Schulzenheim deltog i världsutställningen i Paris 1889 och mottog där ett hedersonnämnande; hon fick en silvermedalj i Amiens 1890, en guldmedalj vid konstakademiens utställning i Stockholm 1891, ett hedersomnämnande i Paris 1892 och en medalj vid Chicagoutställningen 1893. Hennes främsta motiv var djur och hon ska vid två tillfällen ha målat av Sofia av Nassaus hundar. von Schulzenheim grundade 1910 Föreningen Svenska Konstnärinnor och var dess första ordförande. Hon mottog Litteris et Artibus 1927. Wikipedia
